Jul på norrländskt vis
Det var det det. Gröten är uppäten och Jultomten har gjort sitt för i år.
Vi gjorde en blixtvisit till 20 grader kalla Luleå för att fira en riktig norrländsk jul med släkten där.
På juldagsmorgon var vi på julotta i Nederluleå kyrka och när det ljusnat några timmar senare gick jag och Darling på promenad i kyrkstaden.
God Jul
God Jul önskar jag er alla!
Julpyssel
Ensam hemma
SATC-filmen har gått för ungefär femtioelfte gången på Canal+ och jag har äntligen laddat ned PhotoScape.
Nu leker jag med bilder och känner mig som ett litet barn på julafton som bara måste prova alla sina nya leksaker på en gång. Eller som när datorn började bli var mans egendom och alla överanvände wordart för att göra flachiga texter i knalliga färger och 3D-format.
Men åh, vad jag gillar det! Nu ska jag lära mig att redigera foton.
Drömmen om landet
Om jag hade ett hus på landet NU så skulle jag vilja att det hade en glasveranda. Innuti glasverandan skulle jag tända ljusluktor och utanför skulle jag ställa två julgranar.
Jag skulle också vilja att huset hade ett stort och varmt kök. Där skulle jag sitta och elda i vedspisen på kvällarna, bara för att det är så mysigt och rofyllt.
När dagarna är som kortast och vintern känns som allra längst, skulle jag bjuda till kalas. Då kunde vi sitta där allihopa, i det härliga och varma bondköket. De vuxna skulle prata om sådant som vuxna tycker om att prata om, medan barnen skulle busa och skratta.
Det skulle bli ganska sent, eftersom det är så trivsamt att sitta där tillsammans i värmen och ingen riktigt har lust att sätta sig i den kalla bilen och åka hem till stan.
Som tur är så har min bror och svägerska precis allt detta, så när längtan blir för stark kan vi åka ut och sitta i deras kök ett tag, tills det känns lite bättre.
Present till den som önskar sig ingenting
Köp den finaste och vintrigaste presentpåsen du hittar. 
Den här heter något så vackert som Glänta och finns på Åhlens.
Lägg tre basturökta korvar i påsen. Ge i present till någon som har allting, önskar sig ingenting men som gillar korv.
Nu ska jag åka på kalas!
Vad jag gör nuförtiden
Jag befinner mig i en slags höst-vinter-dvala och försöker få dagarna att passera så smärtfritt som möjligt.
Det jag gör är att
- unna mig sovmorgnar så ofta som det är möjligt.
- proppa huvudet fullt av toner från Johnny Cash.
- låta bli att göra något alls om jag inte känner för att göra något.
- tillåta mig själv att sitta uppe sent om kvällarna och pyssla med något oväsentligt när jag känner för det.
Jag har för första gången i mitt liv förstått att hösten har ett syfte. Det är nämligen så att den finns för att människorna i det mörka, kalla Norden ska få koppla av. För på somrarna är vi så hyperaktiva så att när hösten kommer behöver vi vila. Då gäller det att lyssna på kroppen och inte göra motstånd. För det är när vi gör motstånd som vi blir så in i Norden trötta!
Så ta en paus nu och lyssna på mannen nr: 2 i mitt liv. Han var bara 23 år när det här klippet filmades och jag tycker att han är riktigt söt.
De fina gamla barnböckerna
Det är ju jul snart och mina två små änglar till brorsdöttrar önskar sig förmodligen något fint av Jultomten (som de inte tror så värst mycket på). Så jag var i bokhandeln idag och tittade lite på vad som fanns där.
Och OJ vad mycket fina barnböcker som har skrivits och illustrerats genom tiderna. Jag kände mig alldeles salig där jag stod och tittade, klämde, kände och bläddrade.
Ta till exempel Elsa Beskows bok om Tomtebobarnen som jag själv fick en jul när jag var liten. Det var den julen då Pappa hade lunginflammation och vi låg i hans säng och läste tillsammans.
Bild: Bonnier Carlsen
Där bor små fina älvor bak mossig jättesten.
De kommer fram och dansar ibland i månens sken,
och tomtebarnen tycker att inte någonting
kan vara lika vackert som älvorna i ring.
Magiskt!
Och så har vi ju Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hur fina är inte de små tanterna egentligen?!
Bild: Bonnier Carlsen
Det var en gång en liten stad, och i den staden fanns en liten gata,
och vid den gatan låg ett litet gult hus, och i det huset bodde tre systrar:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. I verkligheten hette de nog något annat, men alla barnen i staden kallade dem så, för Tant Grön hade alltid grön klänning, och Tant Brun hade alltid bruk klänning, och Tant Gredelin hade alltid gredelin klänning och det var lika säkert,
som att maskrosor är gula och blåklockor blå.
Astrid Lindgrens berättelser är givna i sammanhanget. Pippi Långstrump, Barnen i Bullerbyn och Vi på Saltkråkan har nog alltid varit och är fortfarande mina absoluta favoriter. Jag brukade till och med leka att jag var Lisa i Bullerbyn. Och den fina boken om Lotta på Bråkmakargatan har en plats i min bokhylla än idag. 
"Jag kan visst cykla", skrek Lotta.
"Tänk för att jag kan det ni! I smyg!"
Jag gillar att Lotta kan saker i smyg. För det kan jag också!
Men jag bara undrar, tycker barnen fortfarande om de böcker som jag tyckte om när jag var liten? Eller tycker de bara om Disneys prinsessor, Bratz och Hello Kitty? Någon som vet?
Best of yesterday
~ Jag fick sällskap på stan och köpte jättefina prickiga papper och lite annat till mitt julpyssel. Är nu hemskt pysselsugen.
~ Jag fick äntligen ordning på datorn så att jag kunde tjuvkika på filmen från vår vigsel. Darling tycker att det är roligare att titta på den när vi gamla eller nåt. Jag tycker att det är roligt nu.
~ Jag fick lite skolarbete gjort. Inte så väldigt mycket men åtminstone lite grann. Resterande tid hade jag bara en skön dag utan att göra så mycket särskilt. Och det kändes väldigt bra att kunna ha det så, för mina krafter räcker inte till så mycket mer den här årstiden.
Ibland kommer man kanske inte på så mycket. Men det är ju inte de dagar när man gör en massa roliga och intressanta saker som man behöver göra en sådan här sak. Utan det är ju de lite halvgrå dagarna man behöver tänka efter och komma på saker som faktiskt betyder något.
När jag var liten trodde jag på Jultomten
Jag har ju inte barn eller så. Men jag minns ibland hur det var att vara barn. Och jag tycker inte att det verkar vara samma sak att vara barn idag som det var då, när jag var liten.
När jag var liten byggde jag kojor i skogen och så trodde jag på Jultomten. Det verkar inte som att barnen gör det längre. De verkar varken bygga kojor eller tro på Tomten. Däremot verkar småflickorna vara rädda för att bli tjocka. Och jag tycker att det är lite synd. Jag skrockar för mig själv och tänker att det var bättre förr.
Så här års när jag var liten så åt jag upp min frukost varje morgon, bara eftersom jag trodde att tomtenissarna tittade in på mig genom fönstret i smyg. För de skulle ju sedan rapportera till Jultomten om huruvida jag var en snäll flicka eller inte.
När den här bilden togs hade jag börjat tvivla på Jultomtens existens. Men Mamma och Pappa lyckades övertala mig att Jultomten visst fanns. Så när julafton kom, såg inte jag att pappas tomtemask var ganska overklig. 
Jag må låta väldigt, väldigt gammal, men jag är väldigt glad att jag var barn när jag var barn. Jag är glad för att jag byggde kojor i skogen, för att jag trodde på Jultomten och för att jag åt praliner utan den minsta tanke på att bli tjock.
