Fru Maria Kristina

Välkommen hem för mig och min man. För när vi är bortresta så är det bästa med hela resan alltid att komma hem.

Jag har hunnit tänka väldigt mycket nu när vi har varit borta över jul och nyår. På vem jag är, hur jag vill framstå att vara, vad som betyder något och så. Det låter som en smärre tonårskris, alternativt 40-kris. Men jag tror inte att man behöver vara i en kris för att tänka på sådant. Snarare tycker jag att det är bra att stanna upp och fundera på sådant ibland.

Jag har tänkt på bloggen också. Det är ju av naturliga skäl som jag inte har uppdaterat så mycket den senaste månaden, eftersom vi har varit bortresta. Men sedan så vet jag inte heller vad jag vill skriva om. Det känns så meningslöst ibland. Vem bryr sig liksom. Knappt ens jag själv. Men lägger jag ned bloggen så kommer det inte dröja länge innan jag saknar den och startar en ny.

Så jag tror jag fortsätter. Jag har ju trots allt en gullig liten läsarkrets, så varför inte? En liten blogg till en liten läsarkrets. Men snälla ni, då får det bli hemskt opretentiöst i så fall!


Här är de sötaste små vietnamesiska tanter som vi mötte när vi var i Mekongdeltat.